Jag skyddar mitt förvuxna, dumma hjärta.
Igår natt kom vi hem från Stockholm efter tågförseningar med Titanicfeeling, byte till high tech dubbeldäckartåg, Navids liveskiva i lurarna, massa godis och läsning av Kärlek är ett blandband.
Idag är klockan halv två och jag sitter här i morgonrock och orkar inte packa upp min väska och känner för att ta mig i kragen och sy något.
De vågade livet är långt ifrån mig nu, efter tre dagar som privilegierad och bortskämd konsument. Tunnelbana till förorten och känslan av hur orättvist allting är och hur smutsig man själv är. Skitsnack och hur jag glider längre, längre bort.
Bilden är från våren när jag var sexton år och jämt hängde med Erik.
1 kommentar:
Men du! Vi vet ju ändå att den rätta vägen är den jobbiga. Fast ingen annan leder någon bättrestans än den. Så låt oss satsa! (om du undrar över hurtigheten så är det för att jag befinner mig i en åh-vad-jag-vill-bli-martyr-period ungefär. Men det är bara tillfälligt. puss)
Skicka en kommentar