Ibland saknar jag min högstadieskola och den jag var och de jag hängde med på den tiden.
Ibland saknar jag Örtagården. Daniel och Cecilia och nätterna.
Ibland saknar jag vår gamla kökssoffa.
De gamla sy- och garntidningarna jag fått av mormor, och mina idéer och projekt.
Våra pioner i rabatten på framsidan av huset saknar jag också idag. Precis som jag saknar huset och resten av trädgården. Precis som jag saknar att vara snäll och ocynisk. Om jag någon gång varit det.
3 kommentarer:
jag med, eller iallafall så saknar jag att vara ocynisk och att typ inte veta om hur mycket skit det finns runt en. jag kommer också sakna mitt hus sen. typiskt.
Jag förstår att du saknar prästgården. Det gör till och med jag. Hade jag velat bo i en prästgård så hade jag velat bo i den (eller lidhults, för att vara lite... patriotisk?). Sjukt mysig, och all historia som satt i väggarna... Nåja. Jag tror det finns hopp för dig att bli snäll och cynisk. Du är på god väg till och med. Du kanske inte har märkt det själv, men jag tycker att du har förändrats. Blivit mer som Jesus. Typ. Själv försöker jag också. Fixade tillbaka Oemotståndliga-boken av Karl nu, så här ska man minsann läsas och kristnas. Tack för mig.
åh, tack! :)
Skicka en kommentar