Men jag saknar dig inte- du är bara gräs som inte är så grönt egentligen även fast känslan att det kommer att bli du och jag till slut är svår att skaka av sig.
Jag vet inte vad jag gett mig in på.
Det kommer bara leda till nåt ont ändå.
Det kommer bara göra så jävla ont för dig,
och kanske mig med.
Oh we have been to many churches but we never believed.
Det hade varit skönt att kunna tro igen. Att greppa någonting, att ligga på kyrkgolv och känna att hjärtat är fullt av något. Att läsa texterna och känna att man sugs in i dem, att de har något att säga mig, att de berör. Att sitta vid en flygel i en villa i samhället-som-Gud-glömde och sjunga egenkomponerade sånger med MH.
Vi pratar om att det kommer ta slut nån dag. Du säger att du är rädd för vad som händer sen, att alla bara försvinner bort, skaffar sig egna liv. Jag äter lakritsgodis och säger att det är efter det här som livet börjar. Fråga: är vi en del av varandras liv då?
-
Vår vän är tystnaden, och vi går till spårvagnen på de nya gator jag längtat efter, och jag längtar bara efter musiken som sliter itu mig. Men jag håller ihop mig tills vi tagit avsked, och gråter på en bänk i Brunnsparken. Den här gången utan M vid min hand, men det går bra ändå, jag blinkar bort det och det är glapp i mina hörlurar.
Jag tänker att det som inte fungerar är att det inte fungerar, men att det var gott med sweet chai till frukost. Och att vi lär känna varandra efter hand.
Som körsbär. Varma och pallade men vi var två.
Som körsbär. Varma och pallade men vi var två.
3 kommentarer:
Väldigt vackert o sant på nåt sätt! /Soph.
Oh honey! Jag tror det kommer ordna sig. Och så har jag tänkt på en grej - Jesus låg aldrig på något kyrkgolv och hade känsloöversvämning. Han var ute och gjorde rättvisa istället. Och jag tror det är först då man faktiskt fylls av känsloöversvämning. Everything will be OK you know. Puss.
Trevligt att du har en blogg. Tycker om hur du skriver.. och kanner igen mina egna ord i det.
Skicka en kommentar