”Då ska vi se tårar förvandlade till skratt när människor smider om sina svärd till plogar och smider sina maskingevär till saxofoner, och när poliserna använder sina batonger för att spela baseball. För om så hela världen trodde på uppståndelsen skulle inte mycket förändras förrän vi börjar omsätta den i handling. Vi kan tro på mun-mot-mun-metoden, men människor är lika döda tills någon blåser nytt liv i dem."
jag vet fortfarande inte vad jag tror.
jag vet fortfarande inte var sanningen och svaren finns.
allt tenderar att bli så endimensionellt när man försöker leta.
men det jag vet är att
den här texten och den här revolutionen
får mig att hoppas på något bättre, något mer.
(Kom ner till mig, Gud,
i mitt mörker finns plats för fler.
Följ med mig hem en våning ner.)
2 kommentarer:
Åh, Amanda, bra tajming - jag sitter i datasalen och har alldeles för lite sömn i bagaget, och detta gör mig så blödig. Jag har skrivit min evangelierecension för bara några timmar sen också, och är så inspirerad.
Så det här gör mig glad och hoppfull och än mer inspirerad. Låt oss tro, hoppas och älska varandra. DET KOMMER GÅ! Puss.
Det är så jobbigt, världen är så jobbig. Jag känner mig som en såndär person som alla Davids på oasläger "ser ner" på, som en såndär som aldrig riktigt släpper hela livet och lägger ner sitt liv inför Gud. ´det är så sjukt jobbigt att alltid behöva stå till svars för ens tro, det är ju aldrig nån som riktigt förstår utan kommer mest med dåliga jämförelser. Jag känner inte riktigt att Jesus har visat min mening med mitt liv.. i don't know. det är svårt! men jag tänkte på en sak häromdan, du är ju min himmelska syster.
Skicka en kommentar