jag skriver ditt namn över sidorna,
jag vill skrika det stort,
ropa ut att du fattas mig
att det är ett tomrum i hjärtat efter dig
sommaren ger allt tillbaka
jag är tillbaka på kyrkogården
skickar sms till dig mellan gravarna
gråter ner i couscousen,
lyssnar på sommarpratare och samhällsprogram
vill kunna skrika sorgen
skrika ut att det inte funkar
att jag aldrig fick tid att komma över dig!
men jag rätar upp mig, reser mig upp
går ut och ser att himlen faktiskt inte rämnat, än.
jag tror att det första som tar sig in under hud och revben
är det som alltid når djupast.
i ett år har jag glömt dig,
men jag behöver bara en sång för att vara hos dig igen,
med dig i mitt knä,
dig smärtsamt mitt inne i hjärtat,
inuti mig.
vi hade kortklippt hår, gröna jackor
kläder som tillhört andra människor
inget speciellt i högtalarna,
men blickarna mitt emot varandra över maten,
över köksbordet, allt du sa
allt jag sa.
snart är jag hemma.
då vill jag träffa dig igen.
2 kommentarer:
Amanda, finaste texten på länge! Du skriver iofs. alltid vackert, men kände igen mig så mycket!
Den konstiga tomhetskänslan/längtan äter upp en inifrån och det gör mig ont att veta att du känner så. (om jag nu förstått det rätt!;))
Den fick mig också att tänka på en liknande textrad av en klok man:
;)
Den här känslan som jag har är inte min
Den blev kvar....
Är den din?
Dem smakar som du...
Ha det fint min vän!
Amanda, du skriver breathtaking (vilket bra svenskt ord finns det att använda?) som alltid. Ska skriva ett mejlsvar så snabbt jag kan. Dock är dagarna typ helbokade ända tills efter Frizon (och några dagar efter med). Men misströsta inte, jag har inte glömt dig! ;) Kram!
Skicka en kommentar