& det känns som jag gett allt jag kan ge
ändå har jag inte hittat vad jag letat efter
Men jag tror att jag kanske är på väg. Sitta och gråta i min trappa med telefonluren tryckt mot örat, som i gamla tider kanske, förutom gråten. Köpa bok, trettifem spänn, om såna som jag. Som blivit brända och tröttnat på organisationen.
Kanske kan jag vara på väg nånstans. Kanske är framtiden närmare än jag tror. Nanana.
Jag var i stan igår. Kände mig som Malin i kinaskor i svart sammet. Såna hade min mamma i sin ungdom. De var på Hagabion igår igen, mamma och pappa. Råkade komma in på fel film, en fransk film om en muslim och en jude, men de var glada för det. De älskar Hagabion, som en motkraft mot biomonopolet och kommersialismen. En biljett kostar bara sexti spänn.
Och jag kan inte hjälpa det, men jag går runt i lite dvala och gråter av Håkans nya sånger, och allt är lite knäppt. Adjö.
2 kommentarer:
Dina föräldrar är fetcoola (haha, jag älskar att säga fet eller fett, trots att det är väldigt ute. Fast Emanuel säger ju det hela tiden. Då kan det inte vara fel!).
men håkans nya låtar är så bra, så bra. och jag har bara vart på hagabion en gång, då var det en stor man i rock där som var jättestooor och lång. Jag blev lite rädd när jag vände mig om och han stod där, bara så. hoho, ja.
Skicka en kommentar