& JAG TROR MINSANN MIN SJÄL DÖR AV SVÄLT

Akta att det är så!
och jag hör Jareds röst i mitt huvud, jag lyssnar på Den döda vinkeln live från Uddevalla jag ligger här på asfalten, helt fri. Eller hur det nu var. 40-bussen, 42:an, 45:an och vätan i luften, trottoarbeläggningen som liksom kröp uppför benen och hur man gick som på led, helst så långt bort från Hossein som möjligt. Och jag har läst mina gamla dagböcker, jag har tytt min slarviga handstil i slitna anteckningsblock. Jag sätter punkt där. Det var precis som nu. Nu är precis som då. Hur kunde du lämna mig ensam i en värld som har blivit så hård? Bara en sån sak. Ständig flykt. Hata mig själv och mitt mörker. Och tillbaka till Viktor Rydberggatan och all sten, alla trappor, vi jagar varandra utomhus i strumplästen.
Du ler mot mig, han vill hämta filtar, nej han vill värma hjärtat på mig och slänger stolar nerför trappan och lärarna börjar skrika, jag skriker, alla skriker.

Palestinasjal med ingrodd smuts, baskrar från döda tanter och ett vilset hjärta som varken kan titta bakåt eller framåt. Och så stark kärlek, han lyfte mig över alla hinder, han bar mig över leran, över gyttjan, och slängde ut mig genom fönstret på vägen hem, släpade mig nerför alla trapporna-

Alltid dessa trappor, va? Och jag ser foton från längesen, jag ser att det vi gjorde vårt bästa för att kalla vackert inte var det, jag ser foton från längesen, och kanske att skiten lyser igenom. Kanske att skiten lyser igenom. Jag har tänkt på det, och jag tror inte att ni vet att mina ögon har grumlats igen, fullständigt. Att jag ser allting med era glasögon och att det blir helt virrigt, för ni har ju olika styrka, båda är alldeles för starka, och ni har inte sagt nåt innan! Äh, ibland måste man ju bara -

Jag vet inte om nån förstår, det kanske bara är X som orkar se igenom, jag själv orkar ju inte se igenom nånting, för allt blir så mycket enklare om man halvhjärtar. Och jag orkar inte behöva någon, jag orkar inte behövas nu, för allting lägger sig som en obeskrivlig tyngd och jag vill bara åla mig bort från det och bara titta bak en enda gång innan jag springer. Det är inte så mycket att hymla med, tycker jag. Att kraven maler ner mig, lite mer för varje ord, lite mer för varje gång telefonen ringer och kallpratet växer i munnen och till slut är det jag som skriker, springer,

springer ända ner till havet, jodå. Tror du inte att du varit död för mig i flera år nu? Tror du inte att jag sprungit ner till havet med dig i hjärtat, med dig som en sten i bröstet? Och om man ändå kunde spola fram lite. Om man ändå kunde spola fram till den tiden då kraven släpper, och allt som jag läser om, allt som jag läst och längtat efter, blir praktik. Och du är mitt stöd. Faktiskt. Om du bara släppte dina bojor. Och jag kan säga det igen, men jag är än en gång beredd. Med rakat huvud står jag klar. På frivilliga ben. Som så många gånger förr.

Kvällen framför pianot, våra röster. Så vackert.
Och Maria, jag älskar ditt hus när det är tomt.
Kravlösheten framför köksbordet, framför flygeln.

& det här gör mig galen ikväll. Att inget längre blir som det en gång kanske vart. Att barndomens kvällar aldrig kommer tillbaka. Att oskuldsfullheten är borta för alltid. Att tiden då kollegieblock och vita ryamattor och skivor i jultidningspremieskivspelaren betydde allt är borta. All naivitet. Nu; det som finns kvar. Lite bortglömd konsumtion och en meningslöshet skrivet i hundra sidor bläck och tre, fyra år av missbruk-

Så. jag vet inte så mycket mer just nu.
Kanske, kan du beskydda mig?

(& gissa vad det är för färg på mitt hår på bilden.
& jag hoppas att ni orkade läsa)

godnatt.