...and so it's all the same.
the same people, different names,
oh it's all, all the same.
och jag saknar verkligen något, jag vet inte vad bara.men att det kändes som att jag hittat det igen igår, i Hålta, i kyrkbänken, med mörkret utanför fönstrena och Kristina vid pianot.
...sen gick vi och fikade.
och allting bara rasar, bara rasar, bara rasar,
äckelmodebloggar och meritpoäng och likadana människor,
överallt.
jag funderar seriöst på meningen med allt det här,
jag funderar ärligt på vad jag gör här om jag ändå inte ska göra nån skillnad
jag undrar ifall något jag kan göra nu kan hjälpa någon.
det känns mest som att jag river ner och klöser på människor, bara för att jag inte orkar med något annat.
och det hjälper ju ingen, än mindre mig själv.
och jag skulle så gärna vilja vara fylld med framtidstro och optimism, men nu vill jag vara ensam med mina böcker, med mina siffror, med mitt Kent i mina öron,och vänta ut stormen.
vara ensam, förvandlas till människa igen.
förstå vad kärlek är igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar