DITT MEDLIDANDE KAN JAG VA UTAN.

lite thåström, lite nostalgi.
hm, det är väl det enda värt att skriva?
rockhouse hade inte den nya kentsingeln.

jag är snuvig och trött.
du har resignerat och blött.
och jag har alltid ogillat när saker rimmat,
medan Jared brukade säga att dikter var tvungna att rimma,
men det var bara på mellanstadiet,
det var bara på lågstadiet,
sen kom revolutionen och ryamattor och nya band
och bomullsgarn och fynd i maskeradlådan och -

äh jag vet inte.



let's not fall apart, kanske.

nya sånger, ny musik.
en okänd kontinent


och det var den här hösten.
jag vet inte var den slutade.
men gräsmattan under mina fötter riskerar att bli lera
snart.

leriga hjulspår och det var minst fem år sen, minst tio år sen, minst en livstid sen allting var bra. barndomens kvällsmat i köket när man kom hem från annie, nybakat bröd och marmelad, böcker man läste i smyg när det var kväll och man egentligen skulle sova. smutsiga fötter och allt grått som åkte ner i avloppet när man duschade bort sommaren om kvällarna. nya prassliga lakan i sängen och en pappa som sjunger godnattsånger.



men annars punkt.
nu hankar vi vidare.
inför nästa prov, inför nästa djupa sår som river upp hela bröstkorgen, inför nästa svek.
drömmer om ett paradis med ljuva människor,
ett paradis där alla läser om revolutioner och lever i dem.

-ungefär så.

och det var inte meningen att skriva så långt.
det var inte meningen att skriva över huvud taget. inte nåt sånt här, som kanske räknas som poesi. det var inte meningen.

nu ska jag ta min dagliga dos av Kan Jang (som jag tycker är jättegott, till pappas förfäran) så att jag blir frisk från mina förkylningssymptom. sen ska jag sova.