I SURRENDER ALL.

Sweet summer's night in Code City med Sofie och Maria. Nere vid kvarndammen och uppe på berg bland snår och enebuskar och utsikt över samhället. Helt stört fint, men vi hade ingen kamera, men precis när vi skulle cykla hem kom ju jag på att jag faktiskt har kamera på mobilen. Därav dessa suddiga bilder som kanske inte kan beskriva hela men åtminstone en del av vackerheten.

Sen håller jag på att läsa en bok om ultraortodoxa judar i New York som heter Ok, amen. Bästa titeln och intressantaste boken. Annars är jag ledig torsdag-fredag och det är bra! Och sen festival!

BARA MAN FÅR ETT SVAR.

Igår var jag i stan och lyssnade på Zigenarliv dreamin när jag gick längs med Stigbergsliden och köpte ett vitt linne och en stråväska och ett skärp och en väska på Ebbes hörna och Röda korsets hus vid Masthugget - ä.k. gbgs skabbigaste kvarter.

Sen åkte jag hem och sydde klart den här väskan och tog lite kort på bl a äppelträd innan kameran åker till Skåne igen.

Idag har jag fikat med Anna och Niklas, åkt ner och badat med dessa och finfina Maria. + att Sofia kom förbi en sväng. Det ni! Sen blev jag arg på ett bra sätt på kvällen när jag jobbade och kvällen slutade vid köksbordet med te och tända ljus tillsammans med min bradi och Maria. Efter telefonsamtal från Malin och annat som man blir glad av. Imorgon är jag ledig, sedan jobbar jag resten av veckan innan det är festival igen. Det kommer bli brabrabra!

HELA VÄRLDEN ÄR SÅ UNDERBAR om man är korkad tom och glad

Ibland saknar jag min högstadieskola och den jag var och de jag hängde med på den tiden.

Ibland saknar jag Örtagården. Daniel och Cecilia och nätterna.

Ibland saknar jag vår gamla kökssoffa.

De gamla sy- och garntidningarna jag fått av mormor, och mina idéer och projekt.

Våra pioner i rabatten på framsidan av huset saknar jag också idag. Precis som jag saknar huset och resten av trädgården. Precis som jag saknar att vara snäll och ocynisk. Om jag någon gång varit det.

VÅRA SKRIK MOT NATTHIMLEN - eller helt enkelt bara bredvid dig i partytältet.

jag ramlar kär i den jag inte ens vet vem det är,
men numera är mitt hår i varje fall inte längre flerfärgat

utan allt har samma nyans och jag går runt och är saknad

och drömmer om män i vita hattar och om eufori och

lyssnar om och om igen och visar bilder och tänker: "vad snygg du har blivit",

vi bestämmer att vi ses i helgen och återupplever gamla tider,

du hade kunnat färga mitt hår om jag inte redan gjort det.

bara för att vara som förr-

och hela deras syskonskara skrattar som de gjorde för fem år sedan

och jag kan inte hjälpa att hans värme skjuter mig rätt i hjärtat,

att han lyssnar på min musik,

att han pratar precis som han gjorde,

sommaren när jag var femton.

han och jag som hackade tänderna i takt i gryningen

efter att ha pratat sönder natten tillsammans och

kramat ur oss ensamheten och suttit vid husväggen i solskenet

och smält undan - hela tiden hans forskande ögon på mig.

men nu är han glömd.

och den andre avundas jag småstadslivet och hans meningsfulla meningslösa tillvaro,

att se sophie zelmani på konserthuset

-jag längtar efter sena nätter och nattbussar och lånade tröjor och äventyr.

sommarnattsluft och kall asfalt och samtalen som aldrig blir så avskalade som då.

och snart ger jag mig ut med uppdaterad ipod och tjugotusen spänn på fickan. passar kusinbarn och möter asfaltsnätter i nordöstliga förorter. sätter punkt för inatt

HIMMELSHISS

Jag, Malin och Rut tog tåget till Strömstad för att se Håkan & Kent! & Håkan hade snygga kläder på sig och lämnat leopardsjalen hemma!


Håkan var perfa, och ingens musik kan få mig att gråta som hans. Men det var inget tryck i publiken även fast vi stod nästan längst fram i mitten liksom. Tyvärr.


Sen kom Kent! Mycket mer tryck och Kent var glada och det var bara fint.

Den döda vinkeln


& till sist Mannen i den vita hatten. Jag trodde att jag skulle dö. Det var världens bästa. Vi höll händer och andan och hoppade och kände basen i hjärtat och allt var underbart och till sist fick vi höra att du & jag ska aldrig dö.

Sen slutade kvällen med långsamtal på långfärdsbuss till Göteborg och mackor på Malins rum innan vi däckade. Det var liksom himmelshiss, vi lyftes upp i det blå och kom inte tillbaka.

du är min hjälte för du vågar vara rak.

HÅLLA ANDAN ETT TAG.

Hålla andan ett tag.

låta tiden stå stilla,

låta alla mönster sakta in.

Låta tankarna ta plats.

Lugna ner mig själv och säga:

det är inte så farligt,

kom igen, du vågar det här.

Se vingarna breda ut sig;

neråt, uppåt - och iväg.

Stå i skogsgläntan och känna sig omsluten

ligga ner i värmen och inte vilja röra sig.

Jag lyfts upp och du

låter mig andas igen,

andningarna ut får vara

alla förlorenheter,

allt gammalt man tappat.

Du lägger mig ner på gräset igen,

vaggar mig till sömns.

Och jag somnar med

din hand på min kind,
du mitt hjärtslag, du min andning.

Ta min hand eller låt bara bli.

Idag har jag jobbat två timmar, sen gick åkgräsklipparen sönder. Och jag är risig i halsen och cyklade hem och lagade världens godaste potatissoppa och läste tidningen.

Igår jobbade jag åtta timmar, hade begravning och vaktmästarmöte. Begravningen var lite läskig för man är ju inte alls van vid att se folk gråta så öppet. Efteråt cyklade jag emellertid och köpte bananasplitglass som var jättedyr och sedan cyklade jag i medvind till Maria och fick höra allt om hennes USA-resa där hon blev bundis med min brorsas exflickvän och råkade ut för diverse andra äventyr, som får förbli inofficiella.

Nu har pappa kommit hem med en bunt av mina gamla Gyro- och IKON-tidningar som har varit ute på vift sen förra sommaren eller nåt. Så jag ska läsa och äta mat och slappa och uppdatera min ipod och kanske försöka få tag på Zandra och säga att jag har en hyrfilm som är hennes här hemma-

På bilden ser ni förresten min inte alltför jätteraka lugg.