"jag brukar säga att den här låten inte är sann, men den är helt sann och handlar om två bröder som kom söderifrån och ville att jag skulle skriva mer som Ulf Lundell"
1.
jag tror att hon såg mina tårar, jag tror att hon såg mina leenden. för jag känner igen mig känner igen mig känner igen mig. plötsligt var det 2004 eller 2005 igen och jag satt på bordet utanför klassrummet med er två och -jag orkar inte förklara allting igen.
(bara att du hade en ryggsäck full av sprejburkar och-)
bara att du alltid fått mig att vara så mycket mindre
precis som storebror håller du jantelagen precis ovanför mig
-slår till mig när jag vill slå mig fri.
2.
två bröder i alla fall, som kom söderifrån. som ville lära känna mig.
vitmålat tak och mörka persienner. medelklass och prickiga lakan.
titta upp mot samma stjärnor, tiotusentals meter från varandra,
jag hade också velat känna saknaden som rivjärn i bröstet.
1 kommentar:
Annika Norlin är så fin och hon sa exakt så när hon spelade för oss på en miniliten klubb i min stad där man måste trängas för att rymmas hundra personer. Det var fint!
Skicka en kommentar