har du tändsticker?

& det känns som jag gett allt jag kan ge
ändå har jag inte hittat vad jag letat efter
Men jag tror att jag kanske är på väg. Sitta och gråta i min trappa med telefonluren tryckt mot örat, som i gamla tider kanske, förutom gråten. Köpa bok, trettifem spänn, om såna som jag. Som blivit brända och tröttnat på organisationen.

Kanske kan jag vara på väg nånstans. Kanske är framtiden närmare än jag tror. Nanana.

Jag var i stan igår. Kände mig som Malin i kinaskor i svart sammet. Såna hade min mamma i sin ungdom. De var på Hagabion igår igen, mamma och pappa. Råkade komma in på fel film, en fransk film om en muslim och en jude, men de var glada för det. De älskar Hagabion, som en motkraft mot biomonopolet och kommersialismen. En biljett kostar bara sexti spänn.

Och jag kan inte hjälpa det, men jag går runt i lite dvala och gråter av Håkans nya sånger, och allt är lite knäppt. Adjö.

& JAG TROR MINSANN MIN SJÄL DÖR AV SVÄLT

Akta att det är så!
och jag hör Jareds röst i mitt huvud, jag lyssnar på Den döda vinkeln live från Uddevalla jag ligger här på asfalten, helt fri. Eller hur det nu var. 40-bussen, 42:an, 45:an och vätan i luften, trottoarbeläggningen som liksom kröp uppför benen och hur man gick som på led, helst så långt bort från Hossein som möjligt. Och jag har läst mina gamla dagböcker, jag har tytt min slarviga handstil i slitna anteckningsblock. Jag sätter punkt där. Det var precis som nu. Nu är precis som då. Hur kunde du lämna mig ensam i en värld som har blivit så hård? Bara en sån sak. Ständig flykt. Hata mig själv och mitt mörker. Och tillbaka till Viktor Rydberggatan och all sten, alla trappor, vi jagar varandra utomhus i strumplästen.
Du ler mot mig, han vill hämta filtar, nej han vill värma hjärtat på mig och slänger stolar nerför trappan och lärarna börjar skrika, jag skriker, alla skriker.

Palestinasjal med ingrodd smuts, baskrar från döda tanter och ett vilset hjärta som varken kan titta bakåt eller framåt. Och så stark kärlek, han lyfte mig över alla hinder, han bar mig över leran, över gyttjan, och slängde ut mig genom fönstret på vägen hem, släpade mig nerför alla trapporna-

Alltid dessa trappor, va? Och jag ser foton från längesen, jag ser att det vi gjorde vårt bästa för att kalla vackert inte var det, jag ser foton från längesen, och kanske att skiten lyser igenom. Kanske att skiten lyser igenom. Jag har tänkt på det, och jag tror inte att ni vet att mina ögon har grumlats igen, fullständigt. Att jag ser allting med era glasögon och att det blir helt virrigt, för ni har ju olika styrka, båda är alldeles för starka, och ni har inte sagt nåt innan! Äh, ibland måste man ju bara -

Jag vet inte om nån förstår, det kanske bara är X som orkar se igenom, jag själv orkar ju inte se igenom nånting, för allt blir så mycket enklare om man halvhjärtar. Och jag orkar inte behöva någon, jag orkar inte behövas nu, för allting lägger sig som en obeskrivlig tyngd och jag vill bara åla mig bort från det och bara titta bak en enda gång innan jag springer. Det är inte så mycket att hymla med, tycker jag. Att kraven maler ner mig, lite mer för varje ord, lite mer för varje gång telefonen ringer och kallpratet växer i munnen och till slut är det jag som skriker, springer,

springer ända ner till havet, jodå. Tror du inte att du varit död för mig i flera år nu? Tror du inte att jag sprungit ner till havet med dig i hjärtat, med dig som en sten i bröstet? Och om man ändå kunde spola fram lite. Om man ändå kunde spola fram till den tiden då kraven släpper, och allt som jag läser om, allt som jag läst och längtat efter, blir praktik. Och du är mitt stöd. Faktiskt. Om du bara släppte dina bojor. Och jag kan säga det igen, men jag är än en gång beredd. Med rakat huvud står jag klar. På frivilliga ben. Som så många gånger förr.

Kvällen framför pianot, våra röster. Så vackert.
Och Maria, jag älskar ditt hus när det är tomt.
Kravlösheten framför köksbordet, framför flygeln.

& det här gör mig galen ikväll. Att inget längre blir som det en gång kanske vart. Att barndomens kvällar aldrig kommer tillbaka. Att oskuldsfullheten är borta för alltid. Att tiden då kollegieblock och vita ryamattor och skivor i jultidningspremieskivspelaren betydde allt är borta. All naivitet. Nu; det som finns kvar. Lite bortglömd konsumtion och en meningslöshet skrivet i hundra sidor bläck och tre, fyra år av missbruk-

Så. jag vet inte så mycket mer just nu.
Kanske, kan du beskydda mig?

(& gissa vad det är för färg på mitt hår på bilden.
& jag hoppas att ni orkade läsa)

godnatt.

DU SPRÄNGDE HÅL I MIN KEVLARSJÄL

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva Kentkonserten.
Man skulle ju bara kunna säga att; nämen det var helt och hållet kasst, inte bra alls, på grund av att folk kunde tränga sig före i kön, på grund av att jättekvinnan och hennes kompis tog våra platser och på grund av fulla killar som stötte på en och dråsade in i en och sjöng fult.

Men det var helt underbart när de spelade Den döda vinkeln, och jag tror att det var det bästa på hela konserten. Innan de spelade den berättade Jocke bakgrundshistorien; att han hade läst något hemskt i en kvällstidning och sedan skrivit låten. Det gjorde låten väldigt underbar, och det var som att vara tillbaka vid älven och i Beas gamla rum och på K:s asfalt och ha en grön och en lila converse och åska under huden, knivar överallt.

Så spelade de Kevlarsjäl och jag låg plötsligt på min vita lurviga matta i mitt gamla rum och var fjorton år och det var nåt väder utanför fönstret, molnigt eller så och jag satt vid skrivbordet och la mina blyertsteckningar under skrivbordsunderlägget som var blått med kentcitat.

Columbus och det var oktober och jag var sviken, jag var besviken och svek i min tur andra och klistrade ihop konstverk till Emilia som jag tillbringade kvällar med i mitt lilla rum.

Sen pratade Jocke om att han blivit så himla gammal och spelade Pojken med hålet i handen snabbt som tusan och hoppelistamp bly i knäna men ändå.

Till sist: Mannen i den vita hatten (16 år senare), också känd som min absoluta favoritlåt, och när den egentligen ska sluta men de taktar upp den igen och kör extraverser, då trodde jag att mitt hjärta skulle hoppa vilse eller nåt. Underbart.

Och de medelålders kvinnorna som stod nära oss var också härliga, mest för att de var de enda som inte var jobbiga och för att de höll med oss om att det var orättvist att jättekvinnan och hennes kompis knödde sig före när de bara köat i typ en halvtimme medan vi köat i flera timmar.

Hmm. Och idag har jag inte gjort någonting.
Det är skönt.

Sen saknar jag min lugg. Kollar på foton från i höstas när jag hade kort hår och kort lugg och jag blir sjukt sugen på att klippa mig så igen. Nu ska jag gå och inte göra något speciellt alls.

puss!

I dont feel like loving you no more

(the killers--)
...and so it's all the same.
the same people, different names,
oh it's all, all the same.


och jag saknar verkligen något, jag vet inte vad bara.men att det kändes som att jag hittat det igen igår, i Hålta, i kyrkbänken, med mörkret utanför fönstrena och Kristina vid pianot.

...sen gick vi och fikade.

och allting bara rasar, bara rasar, bara rasar,
äckelmodebloggar och meritpoäng och likadana människor,
överallt.
jag funderar seriöst på meningen med allt det här,
jag funderar ärligt på vad jag gör här om jag ändå inte ska göra nån skillnad
jag undrar ifall något jag kan göra nu kan hjälpa någon.

det känns mest som att jag river ner och klöser på människor, bara för att jag inte orkar med något annat.
och det hjälper ju ingen, än mindre mig själv.


och jag skulle så gärna vilja vara fylld med framtidstro och optimism, men nu vill jag vara ensam med mina böcker, med mina siffror, med mitt Kent i mina öron,
och vänta ut stormen.



vara ensam, förvandlas till människa igen.

förstå vad kärlek är igen.