häll ut allt vatten så långt det bara går och riv ner göteborg
stäng av ipoden: jag kommer inte hit igen.
jag känner mig för stor för det här. jag är gammal nu.
vill inte dricka vin i varken vinglas eller plastmuggar
och passa in för att vara någon annan.
jag vill vara på riktigt.
jag känner ingenting men jag vill vara på riktigt.
inte ramla runt i göteborg, inte nu.
berlin kanske, studentfest kanske,
vi nere vid havet, mareldshavet, kanske,
ramla runt i min trädgård. kanske.
men det är långa vägar kvar till allt som jag längtar efter,
det är tusen år och tusen timmar.
(vad jag nu längtar efter)
jag är i varje fall här igen och ingenting som nånsin varit sönder är lagat.
det finns helt enkelt inget kvar.
jag vet inte vad jag gör men allt jag rör vid blir till kallt hårt guld.
somnar i min egen värme nära taket
-jag kan aldrig somna bredvid dig.
du måste veta att jag dör innanför dina mörka väggar
jag vill bara ner till skogen,
bara gå längs myrstackarna, tjärnarna.
där du och jag är lika mycket
för det är så: älska mig inte om du inte kan älska hela mig.
jag kan inte vara någon annan än den jag är-
(en ganska omöjlig människa att ha att göra med.)
annars får du bara glömma mig.
jag glömmer också.
gömmer en hand och en dans och allt annat som blev för mycket längst bak i huvudet
glömmer.
och bär möbler och lådor och kör bil, stickar framför teven istället
låter sånger om att vilja vara någon annan/någon annanstans
skölja över mig
låter tårarna rinna ner för kinderna
fastna på påslakan och vitt porslin
tills de lämnat hjärtat,
lämnat mig med
orden som finns kvar i mig är bara några stycken,
mest böner.
om förlåtelse, om känslor, någon att vilja stryka över håret,
någon som vill sitta vid mitt köksbord
trots allt det som jag gjort fel.
