Mina texter är vemodiga. Mina texter är du.

-

Du. Inte är vi i samma värld.

Revolten som aldrig kom. När kommer den, min vän?

Du och jag har samma känslor av orättvisa och uppror när våra tankar ska fösas in i fack på dröm- och känslodissektionen i sal 283.
Vi är ju vi. Poesi.

Poesi går inte att placera i lådor och ordna i rader.
Klistra på etiketter om vad det handlar om.
Det går inte. Det handlar ju om allt.

Om att tolka in sitt eget liv.

Vi är ju verkligen vi.
Vi har samma känslor, samma minnen av utanförskap.
Vi är inte den coolaste killen i klassen.
Vi vet vad härskartekniker innebär, for real.

Vi för diskussioner och hjärteutgjutelser (utlämnanden)
över hyllorna på Stadsbiblioteket.
Biblioteket som känns som gamla Göteborg.
Och du. Du känns som gamla Göteborg, min vän.

Som Götaplatsen och en kappa i höstväder.
Förlorade minnen, i kanske ledsam poesi.

Du, min vän. Inte är vi i samma värld nu.

Men inuti mig, där stannar du kvar.